Mainz 1488-1534 Bern   Related Paintings of Hans Weiditz :. | Asplenium ruta | Senecio Jacobaea | Contrafayt Kreuterbuch | Sedum Telephium | Bellis perennis |
Related Artists:
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.
Pieter van Dyke
painted Portrait of Samuel Taylor Coleridge in 1795
Pierre Renoir
French Impressionist Painter, 1841-1919 Pierre-Auguste Renoir (February 25, 1841?CDecember 3, 1919) was a French artist who was a leading painter in the development of the Impressionist style. As a celebrator of beauty, and especially feminine sensuality, it has been said that "Renoir is the final representative of a tradition which runs directly from Rubens to Watteau". Renoir's paintings are notable for their vibrant light and saturated color, most often focusing on people in intimate and candid compositions. The female nude was one of his primary subjects. In characteristic Impressionist style, Renoir suggested the details of a scene through freely brushed touches of color, so that his figures softly fuse with one another and their surroundings. His initial paintings show the influence of the colorism of Eugene Delacroix and the luminosity of Camille Corot. He also admired the realism of Gustave Courbet and Edouard Manet, and his early work resembles theirs in his use of black as a color. As well, Renoir admired Edgar Degas' sense of movement. Another painter Renoir greatly admired was the 18th century master François Boucher. A fine example of Renoir's early work, and evidence of the influence of Courbet's realism, is Diana, 1867. Ostensibly a mythological subject, the painting is a naturalistic studio work, the figure carefully observed, solidly modeled, and superimposed upon a contrived landscape. If the work is still a 'student' piece, already Renoir's heightened personal response to female sensuality is present. The model was Lise Tr??hot, then the artist's mistress and inspiration for a number of paintings. In the late 1860s, through the practice of painting light and water en plein air (in the open air), he and his friend Claude Monet discovered that the color of shadows is not brown or black, but the reflected color of the objects surrounding them. Several pairs of paintings exist in which Renoir and Monet, working side-by-side, depicted the same scenes (La Grenouill??re, 1869). One of the best known Impressionist works is Renoir's 1876 Dance at Le Moulin de la Galette (Le Bal au Moulin de la Galette). The painting depicts an open-air scene, crowded with people, at a popular dance garden on the Butte Montmartre, close to where he lived. On the Terrace, oil on canvas, 1881, Art Institute of ChicagoThe works of his early maturity were typically Impressionist snapshots of real life, full of sparkling colour and light. By the mid 1880s, however, he had broken with the movement to apply a more disciplined, formal technique to portraits and figure paintings, particularly of women, such as The Bathers, which was created during 1884-87. It was a trip to Italy in 1881, when he saw works by Raphael and other Renaissance masters, that convinced him that he was on the wrong path, and for the next several years he painted in a more severe style, in an attempt to return to classicism. This is sometimes called his "Ingres period", as he concentrated on his drawing and emphasized the outlines of figures. After 1890, however, he changed direction again, returning to the use of thinly brushed color which dissolved outlines as in his earlier work. From this period onward he concentrated especially on monumental nudes and domestic scenes, fine examples of which are Girls at the Piano, 1892, and Grandes Baigneuses, 1918-19. The latter painting is the most typical and successful of Renoir's late, abundantly fleshed nudes. A prolific artist, he made several thousand paintings. The warm sensuality of Renoir's style made his paintings some of the most well-known and frequently-reproduced works in the history of art..